If you were death, I'd long to die

jahapp.. här sitter jag och tänker på vad som hänt de senaste dagarna. Jag har kraftig ångest och gråten i halsen, vilket jag haft hela dagen för den delen. Jag sitter och vickar på ringen, och lyssnar på Stanfour's låt Everything I am. Väldigt bra låt faktiskt.. Jag kan inte fatta att det snart gått 5 månader, och det känns som att tiden har stannat, det känns som att det knappt gått en dag sen det hände.
Eftersom mitt hyfsat långa inlägg häromdagen verkade göra många människor upprörda så tog jag bort det, och jag ber fortfarande om ursäkt om jag skrev något dumt. Men allt jag skrev var mina känslor, så jag förstår inte riktigt varför jag är självisk? När jag skriver här, så skriver jag till mig själv. Den här bloggen har på något vis fått rollen som min dagbok så om folk tycker jag är egotrippad för att jag skriver om migsjälv, mina tankar och mina känslor i min egen blogg så är det väl ändå ganska förståeligt.. -.- Så nu öppnar jag mitt hjärta igen, med inga baktankar som helst, inget sympatisökande eller något sådant. Jag skriver bara vad jag känner, och det jag känner är sett från mitt eget perspektiv och hur jag uppfattar saker och ting, såklart.
Och vad jag tänker på just nu är Niclas. Jag tänker på att när jag pratar om honom så blir jag tvungen till att säga "mitt ex" och det känns konstigt att säga så. Det känns liksom felplacerat på något sätt.
Jag tänker på fronkens lilla kommentar häromdagen och på niclas bdbinlägg. Med tanke på deras lilla utbrott så tror jag nog att de läst mitt inlägg lite fel, och ganska så mycket missat vad det egentligen handlade om. Den senaste tiden med Niclas var inte lätt kan jag säga, för han blev väldigt ofta sur på mig för småsaker, och det känns som att han var ganska ofta ledsen för saker och ting. Så har jag uppfattat det och eftersom jag var den som umgicks mest med Niclas då så tycker jag migsjälv veta bäst här. Men om Niclas själv tycker att det inte var så, så ber jag om ursäkt.. Förlåt mig, jag missförstod. En annan sak jag missförstått är varför de båda blev så arga? Jag skrev liksom inga skällsord eller något elakt på det sättet till varken Niclas eller någon annan. Och jag skrev faktiskt också att om någon blir upprörd över det jag skriver så ber jag om ursäkt, det är inte menat att göra någon upprörd, men det kanske dom missade? :o aja, saker är väl som de är nu ändå så det kanske inte spelar någon roll längre iaf.
Kortfattat, mitt inlägg handlade om mig, hur jag verkligen inte tycker om hur jag är nu för tiden och att JA jag saknar niclas. Även fast det är många saker som han har misslyckats med och gjort fel, så saknar jag honom. han undrar vad det är han har gjort, men jag har inte sagt något sådant i mitt inlägg så det vet jag inte vart han fått det ifrån? Han har inte gjort något. Ingenting har hänt egentligen, det är bara jag som tänker på vissa saker och så råkar jag skriva ner det jag tänker på i min blogg och så blir det tjafs igen. MEN JAG SKRIVER JU FLERA GÅNGER FÖRLÅT JU!! FÖRLÅT FÖRLÅT FÖRLÅT! Men i Niclas öron betyder det ordet ingenting längre, så jag vet inte hur sjutton jag ska kunna be om ursäkt för allt dumt jag också gjort.
Nu känner jag att det blir ett sånt där långt inlägg igen, men vad sjutton, får jag inte skriva mycket?!?! det känns som att jag MÅSTE hålla mina inlägg korta av någon anledning.
Vad gick mitt senastelånga inlägg ut på egentligen? ATT JAG BRYR MIG!! att jag bryr mig så himla mycket, fortfarande. Fastän jag kanske inte ska det egentligen. Som fronken skriver, jag borde ha gått vidare för länge sen. Men tänk om det är ett enda stort misstag från min sida då? Men det kanske är som fronken skriver, Niclas vill inte ha tillbaka mig, han älskar mig inte längre. Men det vill jag för sjutton inte höra från fronken, det vill jag höra från Niclas själv. Jag vill höra orden komma från hans mun.
Men nu har jag inte sagt att jag vill ha tillbaka Niclas heller. Men jag har heller inte sagt att jag inte vill det. Kan ni då kanske förstå, om bara lite grann iaf, hur himla förvirrad jag är?
Som jag skrev natten till 3e oktober: Jag kan inte leva med honom, men inte utan honom heller. Det beteende som Niclas visat den här sommarn har varit.. mindre kul. Men jag förstår varför han betedde sig så, och därför förlät jag honom för det varje gång.
Ni vet i såna där filmer där det är en kille som gillar en tjej sådär innerligt? han som beter sig hemskt men inte med mening, det råkar bara bli så och han ångrar sig så in i norden mycket. Han som står och väntar i regnet ändå fastän tjejen dissat honom den dagen. Han som tänker jättemycket på vad som skulle kunna göra henne så otroligt glad och försöka på alla sätt att lyckas med det. Men ja, ni fattar. han killen som älskar en tjej så innerligt som det kan gå.. Och nu säger jag inte det här för att jag är självisk eller har höga tankar om migsjälv, utan jag säger det här för att jag tror att det är så Niclas ser mig. Om det är sant eller inte, det vet jag inte, men så känns det som att det är iaf. Därför har jag svårt att tro på att när fronken säger att niclas inte gillar mig längre.. är det sant eller falskt, det han säger?
..Och alltid i såna filmer så tänker man "Men vad sjutton håller HON på med då? Varför kan inte hon bara fatta att det är meningen att det ska vara dom två?!?!" och man blir så arg på henne för att hon inte fattar. -Så ser jag på migsjälv. Kan ni förstå mig lite bättre då?
Usch jag HATAR det här, vad håller jag på mig? varför blir jag galen när jag ser foton på dom två tillsammans, även fast de bara är vänner så långt jag vet. Varför blir jag sliten mittitu när dom säger att han inte älskar mig längre. varför får jag en gigantisk klump i magen när dom säger att han inte vill ha med mig att göra längre? Varför somnar jag med han i mina tankar? varför vaknar jag på samma sätt? Varför är ångesten där så fort jag slår upp ögonen? varför är tårarna samlade på min kudde varje kväll? varför har ringen en så stor betydelse för mig? När jag äntligen hittade den så kändes det som att det var ett slags wake up call för något, men för vad? Det känns som att svaret är precis där, det bara väntar på att upptäckas. Jag befinner mig i nån himla dimma, där jag varken ser eller känner något. Vad sjutton är det som kan ta mig ur den då? ...Låter jag fånig? :\

Conclusion: Jag vet inte vad jag vill. Och jag förväntar mig inte att någon ska förstå hur jag känner mig för det är väl praktiskt taget omöjligt egentligen :s Så vardagen fortsätter precis som den gjorde igår och idag, och jag ska inte ta kontakt för det var det han inte ville att jag skulle göra sa dom. Så jag sitter bara och väntar på att jag ska hitta svaret nångång. Hur det ska gå till, det har jag ingen aning om.. men jag antar att det visar sig när tiden väl är inne

..jag börjar bli trött på en sak här dock, så fort jag skriver något så känns det som att många tycker att jag är självisk, egocentrisk och barnslig. Varför? Kan jag få ett ordentligt svar på det som jag inte redan svarat på i det jag skrivit? -.-
"Väx upp" ..vad är det jag gjort som är barnsligt?

Och om nån ska kommentera på det här, gör det inte anonymt. vad är meningen med det liksom? DET om något är barnsligt -.-
Oh well, jag borde inte göra långa inlägg till en vana känns det som så nu slutar jag. ^^'