hum

ehm, jag kan börja med att säga att ifall denna "någon" som bestämt sig för att terrorisera mig med anonyma kommenterar kan ju bara lägga ner. Du har själv problem som du inte löser så därför klankar du ner på mig och får dig själv att känna dig bättre. Sluta bara, jag skrattar bara åt dina kommentarer :D varför? jo för att det är någon som är så feg att den inte vågar konfrontera mig på riktigt, och det finner jag oerhört skrattretande närän jag får en "elak" kommentar nu och då :D
och med det sagt så säger jag såhär, nu tänker jag skriva det jag känner och får jag en "elak" kommentar på det så kommer jag skratta mig av stolen som jag sitter på xD ..on with the writing..

JAG BLIR GALEN AV AVUNDSJUKA!! herregud vad jag blir galen! Varför? Jag vet inte >_<>___< style="font-style: italic;">henne och jag önskar både att jag hade varit med så att hon inte hade fått röra dig ens, och att det var bra att jag inte var med för det hade jag ändå inte velat. Ibland tänker jag att jag vill umgås med dig och ibland tänker jag hur sjutton kunde jag tänka så? Varför skulle jag vilja umgås med dig, du får mig bara att må dåligt med din fruktansvärt negativa "aura" du har omkring dig och som läcker ut bara du öppnar din mun. Men då tänker jag också att ifall du hade mig, skulle du fortfarande vara så förskräckligt negativ då, elelr skulle du vara glad igen? Så tänker jag på alla de saker jag skulle göra för att du ska må bra igen för jag hatar verkligen att se dig såhär. jag HATAR det verkligen!!Men så tänker jag tillbaka så mådde du ändå aldrig riktigt bra, eller? Det var alltid något som gjorde dig ledsen och deprimerad. Och då blev du väldigt lätt irriterad och sur, vilket du hela tiden lät gå ut över mig. Där stannar jag upp ett ögonblick i mina tankar och funderar såhär: Där var jag dum, där gjorde jag fel. Jag sa aldrig ifrån ordentligt. Jag lät dig hållas. Jag lät min kärlek för dig dö för att jag inte vågade säga till ordentligt för att jag inte ville att du skulle bli arg eller sur på mig för att jag sa till.. Men du bröt ner mig på det sättet, och jag bröt ner mig själv också. Jag sa aldrig ifrån på riktigt. Förlåt. Det kanske var mitt fel iaf till att det tog slut. Jag vågade inte säga till, och nej sluta, jag VET att det låter som en dålig "ursäkt" men så såg jag läget. förlåt. Så jag antar att det var mig själv som orsakade det här. Jag lät kärleken dö.. förlåt >_< style="font-style: italic;">egentligen inte kommer komma? Alla kommer att vänta tills jag kommer hem för att hälsa på. Men om jag inte gör det då? Kommer ni glömma bort mig?
Haha, jag känner verkligen att jag börjat trötta ut den som nu orkar läsa, plus att jag skriver så äckligt mycket när jag väl släpperx lös alla tankar jag bär på.. förlåt ^^' Matilda du kanske läser det här hela vägen? Du är snäll, jag tycker om dig så himla myckeeeet <33 egentligen? haha med tanke på det så kom jag att tänka på ett "thought of the day"mail jag fick för ett tag sen och det stod såhär "People who say money can't buy happiness don't know where to shop" Men för sjutton, kan någon säga vart man ska handla då? När jag läste det så tänkte jag först på himlen, sen tänkte jag på Mary Magdalene (lolitamärket) men då tänkte jag också på mig själv som väldigt materialistisk så det gillade jag inte riktigt.. Så vad gör jag nu då? "fånga dagen" "lev varje dag till fullo" vilket kanske betyder samma sak båda två iofs, men sak samma.. herregud jag och agnes pratade om grejen med att vara kring folk som är deprimerade.. man blir ju bara sur på såna personer för det sprider liksom inte några glada känslor omrking sig, orka vara med såna människor? njaeh.. men det kanske beror på lite vem det är också. Jag vill ju liksom inte att någon nära mig ska vara ledsen, men vad kan jag göra åt saken? Ge personen en kram och säga att allting löser sig tillslut. Sen då? Ja sen var det väl inge mer med det. Jag går och gör det jag vill och den här personen fortsätter att deppa ner sig tills den på egen hand besutar sig för att rycka upp sig lite, om den ens kommer så långt. Som om mitt så kallade stöd hjälper egentligen? så vad gör jag här då? Vincent säger att alla stöter på mig (vilket jag inte riktigt tror på dock) men ifall det skulle vara så, så kan jag ju inte ens skaffa mig nya kompisar som kanske råkar vara killar just vid det tillfället, för att de är bara intresserade av en sak i vilket fall som helst. Och det är nog itne så lätt att skaffa sig nya tjejkompisar för alla brudar man ser på stan verkar vara så himla dryga och det orkar man verkligen inte med..tror jag? Men man vill ju inte ha falska kompisar liksom :o ibland har tanken kommit över mig att matilda och agnes, lina och sid och dom egentligen inte tycker om mig. dom låtsas bara. Då blir jag ledsen.
Och psykad som jag är så känner jag ingenting speciellt. Jag tror nog att jag måste vara i en situation för att kunna förstå de känslor som strömmar ut ur en då. Så om nu matilda och agnes och co. skulle lämna mig så skulle jag säkert bli helt galet ledsen, så no offense här nu va? :o
jag funderade på en sak häromdagen.. Ifall jag bara skulle försvinna. Få folk att tro att jag är död. Undrar hur folk skulle reagera. Jag föreställer mig att en del kanske skulle bli ledsna ett litet tag, men sen att det går över. och till slut glömmer bort mig. Det är heart breaking men det kanske behövs. Jag skulle vilja bara dra nånstans och starta om helt på nytt. Ingen kontakt med någon.

och förresten.. ville bara säga att allt jag skrivit nu är saker som jag tycker och tänker på NU. jag kanske vaknar imorrn och tänker "hur sjutton kunde jag skriva allt det där, så tycker jag ju inte alls" eller liknande.. bara så att alla som läser har det i åtanke. i andra ord skulle man kunna säga att ta inte det jag säger seriöst. blah.. och nu är klockan halv fyra IGEN! jag ska väl sova nu, och jag kommer väl förmodligen inte våga publisha det här anyway så sak samma..