För kanske en månad sen delade jag vidare ett blogginlägg som jag fann på Supersnippans facebooksida. Jag tyckte det var ett jättebra inlägg där bloggaren skrev om nånting som kallas för love labour. Det handlade säkert om fler saker som jag inte minns just nu, men biten om love labour var den jag minns mest. Hon skrev om det här när två människor blir tillsammans och flyttar ihop, oftast en kille och en tjej och hur det på något himla sätt bara blir så att tjejen tar hand om hemmet per automatik medans killen blir uppassad på oavsett om de jobbar lika mycket eller ej. Inte i alla förhållanden men många, nästan alla förhållanden jag haft iaf. Därav anledningen till att jag ville dela det inlägget. Jag själv har aldrig haft ett ord för det, men när jag läst det inlägget så kände jag mig inte som nån husfru längre. Det fanns ett ord för det, och det är okej att inte vilja vara nån ofrivillig husfru.
Men så fort jag delade detta fick jag en ordentlig kommentar av en, som jag trodde var min vän, människa som tyckte att det var absolut nödvändigt att skriva ut väldigt intima detaljer om mitt senaste förhållande som att det inte var nån big deal.
De saker han kommenterade var att jag hade gått hemma och "inte gjort nånting och fått veckopeng" och varit "känslomässigt otrogen" och "FY SKÄMS PÅ DIG" bl.a.
Men då kan jag få gå lite i försvarställning här och förklara hur dessa saker som är fy skam uppstått. Att leva i en relation där man inte fick det man mest längtade efter tär på en. När vi först flyttade ihop var jag så glad, jag tyckte det var så spännande att flytta ihop med den man älskar, äntligen kunde livet börja. Men med endast en timanställning utan särskilt många timmar gjorde att jag inte kunde göra så mycket ekonomiskt, något som störde mig mycket men min partner sa att det inte var någon fara. Ibland var det väldigt illa med pengar på min front så ja, jag fick pengar av honom. Om det nu kan räknas som veckopeng är väldigt en aning att ta i tycker jag dock. Men jag tänkte att jag kunde försöka kompensera genom att ta hand om hemmet vilket jag gjorde ganska länge. Tiden gick och mer och mer timmar fick jag men han ville inte ha mina pengar när jag ville ge tillbaks. Han ville inte ha så mycket alls verkade det som. Inte mina pengar, inte mina ord, inte min kärlek. Ett stort himla tomrum hade börjat gro mellan oss. En dag tyckte jag att varför ska jag städa, diska, tvätta, bädda åt honom när jag får så lite tillbaka. Så jag slutade i den stora skala jag gjort allt det tidigare. Så han fick börja städa och diska och laga mat han med, varför ska bara jag göra det? Vi jobbar båda två, han på dagtid och jag på kvällstid. Han något mer än mig. Han fanns inte där känslomässigt för mig. Han ville mest bara spela på sin dator han. Jag började må väldigt dåligt. Våran kommunikationsförmåga var ju i botten, från bådas håll kan jag se i efterhand, men där och då försökte jag så otroligt mycket att nå fram till honom. Jag ville möta honom, men det gick bara inte.
Jag blev mer och mer deprimerad och började söka tröst i andra människor jag hade omkring mig, En av hans bättre vänner t.ex. Han blev min slags räddning från att ramla ner i mörkret. Jag kunde prata med honom, han kunde prata med mig. Jag kände hur jag tog mig uppåt, jag kunde leva ut, vara mig själv som aldrig förr med honom. Jag kände hur jag började känna mer än vänskap. Ett krig inom mig uppstod. Jag hade mina värderingar, jag var tillsammans och förlovad med en annan. Jag hade i mitt huvud vigt mitt liv till att vara med min partner. Det blev som vem som helst kan förstå otroligt svårt för mig att veta vart jag ens skulle ta vägen med alla sprudlande känslor. Jag kom att älska denna människa med den starkaste eld jag nånsin känt inom mig. Mitt hjärta skrek åt mig att gå med vännen, min hjärna att satsa på den jag redan var tillsammans med. Jag berättade för min partner vad jag gick igenom, och svaret jag fick var knappt ens ett svar. Det var som att han inte ens brydde sig, han sa att det var okej, att han ville vara vän med oss båda hur vi än gick tillväga med framtiden. Jag har aldrig fått veta hur han egentligen kände, kanske kände han faktiskt inget särskilt om det eller så kanske han gjorde det? För mig var det ett slags kvitto på att han inte gjorde det. Han satte sig återigen vid sin dator för att spela lite till.
En dag efter att nästan ett år hade gått sa vännen att han inte kunde ses mer. Hade vi varit officiellt ihop hade det varit ett break up. Vi umgicks alltid som vänner, men det fanns alltid där i bakgrunden. Känslorna. Jag ville så gärna kyssa honom, hålla honom, få älska honom öppet så hela världen kunde se. Men, jag hade en partner och det var en av hans bästa vänner också. Så fel som det bara kunde bli. Oavsett om min partner och jag gjorde slut så skulle jag och vännen inte ses för det var för tabu. Och nu var bandet klippt. Jag hade funnit mig i den hemska situation som vi hade skapat alla tre, vännen bröt sig ur. Jag kände mig totalt övergiven men jag kämpade på, kanske var det det som behövdes för att göra min partners och mitt förhållande starkare. Men jag hade fel. Vi kämpade på i några månader till. Hans närvaro fanns ingenstans. Jag gjorde slut. Till slut. Vännen hade skaffat sig en flickvän, och min partner skaffade sig även han en flickvän bara några veckor efter att vi gjorde slut. Där fick jag ett till kvitto på att han kanske inte alls brydde sig om mig trots allt. Men inte så konstigt heller.
Såhär i efterhand kan jag se att det var ett destruktivt förhållande redan innan jag föll för en annan. Vi var helt enkelt inte menade tillsammans. Jag har respekt för det. Jag kan se tillbaka med ett sorgset leende, det hände, det förstörde mycket, men vi växer oss starkare från det.
Om jag kunde gå tillbaka så skulle jag avslutat förhållandet med min partner tidigare, för att spara honom från mycket. Jag var kanske the bad guy.
Men vet ni vad, jag blev kär. Call the fucking cops. Det var liksom inte mer än så. Inga kyssar, inget hångel, inga kroppar utan kläder. Om det var så fruktansvärt fel så döm mig då, det är ju inte direkt som att jag bestämde att jag skulle bli kär, eller hur mycket jag än försökte att INTE vara kär så trot eller ej men det gick inte att bara poff sluta vara kär heller. Tre hjärtan blev krossade på den resan. Jag var där, det gjorde ont som f*n.
Och nu står jag här, två år senare, och får ta skit återigen för att jag råkade bli kär. Tydligen går jag runt och säger att den ena har våldtagit mig? Aldrig att jag skulle säga något sådant om honom, om någon av dom. Skäms på den människa som sprider detta hemska rykte :S
Trodde vi alla hade gått vidare, men tydligen är det kompisarna som man trodde man hade som gräver upp allt igen. Som gör massiva berg av smågrus. Till vilken nytta? I've made my peace with this, varför öppna alla sår? Jag trodde jag hade lämnat bakom mig de giftiga människorna som var delaktiga i den perioden av mitt liv, sakta sagt upp vänskaper, men jag behöver tydligen visa det hårdare till de få som är kvar och försöka ännu mer för att hitta andra människor jag kan kalla för vänner.
Jag är stark, jag har klarat mig igenom allt hittills, jag klarar även detta. Jag har hittat mig ett guldkorn som gör mitt liv så mycket lättare. Jag ska älska honom med en starkare och sannare kärlek än den som förgiftade allt för flera år sen. Och främst av allt, jag ska älska mig själv. Jag är på vägen till lycka, och jag vandrar i min takt med ett leende på läpparna. Haters gonna hate, men vet ni? Det är deras problem.
:)
