Här sitter jag, gör absolut ingenting, och tänker på hur det kommer sig att jag aldrig blir nöjd. Varför är det så? Jag har nyss möblerat om i mitt rum, och jag är ändå inte nöjd. Jag vill ha andra möbler, andra tapeter, andra kläder, andra skor, andra affischer, mera affischer, mer plats för affischer, mer plats, nytt rum, eldstad, klädkammare, nytt hus, ny tillvaro, ny stad, nytt land..
jag känner mig så himla låst. Jag känner mig låst i min umgängekrets. Uppfatta inte fel nu, jag älskar mina kompisar, men alla jag känner känner alla jag känner. Som om alla vore länkade till varandra. Jag stör mig på det lite grann, för det gör så att jag känner mig låst. Man kan liksom inte vända sig till någon som inte vet något om en, för alla känner alla. Jag känner ingen som är helt utomstående liksom. Rasmus var mitt enda hopp där, men tydligen så känner mina polare hans polare så det sket sig där med. Plus att han inte verkar vilja ha något med mig att göra längre så sak samma. Det gör inget.
och inte kan jag fiffla med min nya chokladhobby för jag har varken pengar eller kunskap för att kunna göra något av det. Och så fort jag ens nämner att det vore roligt att prova på att vara bartender så börjar mamma och pappa hålla på och dampa. Det enda yrket som jag för tillfället skulle kunna tänka mig, men neeeeeej då. Det är ju bara dåligt för allt jag vill göra är dåligt. För det är aldrig jag som får driva mitt intresse på egen hand, utan mamma ska alltid ta över och så pushar hon och då blir det bara jobbigt och då blir det till slut så att man tappar det intresset. Härligt va? -.-
Shit vad jag är less på allt. Att Kiffe sen kom in och nästan viskade om jag hade källarrumsnyckeln var inte så kul heller. varför viskade han? Varför ska han ner dit? han har inga grejer där nere. -.- Och mamma kan minsann pejja sebbe tusen spänn när han vill köpa ny mobil, men om jag vill ha en ny mobil så är det bara struntprat.
jag är så himla lost
No comments:
Post a Comment