I do not wanna be afraid

Jag vill inte gå och sova >_< Går jag och lägger mig blir den här dagen, den här veckan bara ett minne.
Tänk om jag vaknar imorrn, och allting bara var en dröm?

Fasa

Jag måste erkänna att jag fortfarande är rädd. Det känns som att jag håller tillbaka på vad jag kan ge. Jag vill inte hålla tillbaka, jag vill bara kunna släppa taget och falla men rädslan att bli sårad hindrar mig. Jag har hållit avstånd från så många så länge att jag glömt hur man släpper. Och det fängslar mig.

Men allt han säger, allt han gör, visar att jag kan släppa och att han fångar mig. "Love like you've never loved before" läste jag nånstans för länge sen. Dom orden har jag tänkt på hela tiden. Jag vill, jag vill verkligen. Men jag vågar inte, inte än.
För man låser sig right? Kan inte göra som jag vill, träffa vem jag vill, lyssna på vad jag vill, ha på mig vad jag vill.. Man kommer känna sig fången right? Hålla uppe vissa förväntningar, handskas med galen svartsjuka varje dag, alltid ha på sig det ständiga leendet och gömma de tårar som alltid nästan faller, misstankar och lögner.. Det var en vardag jag vill inte tillbaka till.
Rädslan av att såra honom är ändå störst. För jag vet hur mitt humör funkar, det går upp och ner, och jag ändrar och ångrar mig så lätt. Tänk om jag inte vill längre? Så mycket som han tycker om mig, jag vill inte att det ska hända.

Men det kommer nog snart, att det blir bra i mitt lilla huvud alltså. Ibland tänker jag för mycket, ibland tänker jag inte alls.
Men än så länge känns det helt underbart. Helt underbart att vara i hans närhet, kunna hålla hans hand, dra handen genom hans hår och kyssa hans läppar när än jag vill. Att en sån perfekt människa som han skulle ploppa upp i mitt liv, what are the odds liksom? Varför just mig?
För vad har jag gjort för att förtjäna detta?

(Förlåt för att jag skriver så mycket, och något kommer säkert att missuppfattas.. men försök att ta det på rätt sätt. Ur rätt perspektiv.)