Är det verkligen fredag?

Jag har tappat tidsuppfattningen helt nu. Jag ser inget ljus i min tunnel. Jag sugs bara djupare ner i min mörka spiral.
Det här är ju helt otroligt, hur kom det här sig? Hur blev det såhär? Det är nästan så att jag börjar närma mig sommarn '06
Jag orkar inte gå runt och plåstra på ett fejkleende varje dag! Jag ville inte med på festen, jag sa ju det. Jag orkar inte >_< Jag orkar helt enkelt inte.. Varför lyssnar ingen?!
När nådde jag den punkten där jag vaknade med ångest varje dag, hade gråten i halsen varje dag? När? Hur?
Jag känner mig så otroligt ignorerad.

Om du ställer dig mot väggen och jag sätter mina händer på din bröstkorg och trycker väldigt väldigt hårt, så hårt att du t.o.m får ont i ryggen. Den ångesten. Och ögonen är så uppspärrade så det känns att du inte kan blinka ens, och så fyllda med tårar att du inte längre kan se. Du vänder dig om mot alla olika håll och letar efter något som skulle kunna få dig att tänka på annat. Du tittar, du hör, du känner. Men inte på riktigt, allt är som i ett töcken.
Jag satt i mitt fönster häromnatten, och jag har aldrig känt mig själv vara så nära att bara släppa taget och hoppa. Det kanske inte skulle göra så mycket, men jag skulle i alla fall få komma bort från allt det här en stund. Om för bara en liten stund.
Men ingen tar mig seriöst.