Maybe i should start blogging more often

It feels kinda good to write. It was such a long time ago, seems almost like another life time.
It doesn't have to long ones, but just a little phrase here and there about my days.

And right now, i feel like i wanna write in english. I have a few friends who are english speaking, and maybe they would like to read this too, maybe.

Right now i just turned in my home work for school. I had three diaries, one essay and one benchmarking thingie to turn in, and i just finished them and sent them to my teacher yey. Now i can relax and not worry about that for the rest of the week x)

Nytt jobb nalkas??

MEN!
För att blicka framåt och inte vara en sån himla surputt, så har jag sökt jobb på Gustavsvik. Och dom vill träffas! Hihihi, det är ju rätt guld ändå må jag säga.

Hatar på allt.

Humöret går ner, vågen går upp. Känns som att jag kämpar för något varje dag, helt i onödan. And it's bringing me down. Mina energidepåer bara töms utan att jag får nåt att fylla på med. Det enda som räddar mig när saker är extra tunga är animecirkeln. Dessa underbara människor räddar mig varje dag genom att bara existera.
Jag är rädd för att uttrycka mig, rädd för att klä mig som jag vill. Vilket har resulterat i att jag har tappat viljan att ha på mig något annat än mjukisbyxor och nån säckig tisha. Viljan har försvunnit, från allt.
Julkänslan har försvunnit. Han tog den från mig den jäveln. Mina pengar har jag äntligen fått tillbaka, men inte energin han tog. HAN TOG MIN JULKÄNSLA. Det är väl ändå det värsta. Nu letar jag desperat efter den, men den finns inte i julgranen som skulle kunna vinna pris för den är SÅ HIMLA vacker, inte i den största julstjärna jag kunde hitta, inte i de nya adventsljusstakarna som är trendiga as fuck. Plånboken är tom och likaså mitt hjärta. Jag har ett fint hem, ett sjukt fint hem. Men det betyder ingenting längre. Varför lägga energi på det när det ändå bara går sönder tillsammans med alla känslor.
Julklappar orkar jag inte ens bry mig om. Det är helt sjukt att jag orkar med pole'en på torsdagar. Mina växter dör. Allt är skit.

Ett enda stort mörker

Ughh

Jag bara måste få skriva av mig lite tror  jag. Huge rant coming on.

Jag är besviken. Jag är arg. Frustrerad. Ledsen. Ensam. Nyfiken. Stressad. Ännu mer frustrerad. Ännu mer ARG. Och ännu mer besviken. Och fakkin stressadx10.........

Besviken på mig själv. Stressad över allt jag vill hinna med men inte gör. Arg för att jag inte tar mig tid.
Jag gick sönder lite för några veckor sen tror jag. Jag försvarade en vän helt j*vla förgäves. Jag blev så rädd att jag skärde mig själv när jag kom hem mitt i natten, grät hela vägen från sagd vän, på järntorget, på bussen, på parkeringen, i köket. Med bladet mot handleden. När jag vaknade dagen därpå hade jag ont. Jag vaknade väldigt lugnt, men kände mig så tung så jag gick inte upp ur sängen på nästan hela dagen. Det var många år sen jag gjorde nåt liknande. Men jag slet upp såren och även fast jag inte rört bladet igen sen dess blöder jag fortfarande. För det kändes så himla skönt. En så otroligt familjär känsla, en trygghet som ingen annan.
Därför är jag besviken. För så fort jag är själv längtar jag efter samma känsla, igen. Därför är jag besviken. Arg. Ledsen. Frustrerad. Jag vill tro att det bara var en engångsgrej. Jag har inte trillat dit igen, men vissa kvällar står jag på kanten alldeles för ostadigt.

Stressad över skolan./skolorna. För fortfarande, när båda utbildningar börjat har jag fortfarande inte bestämt mig för vilken jag vill satsa på. Idag är jag hemma. Nog för att det är hemarbete idag men inte ett ord har jag skrivit i arbetet till ena utbildningen. Jag har ingen tid. Ändå har jag all tid. Jag bara orkar inte. Har lyckats planera in så att jag har grejer att göra varje dag den här veckan och jag känner inte ro. INGEN RO ALLS. Jag blir stressad, ledsen. Lite lätt panikslagen.

Sen blir jag arg. Arg för att många av mina vänner förmodligen ser mig som ett freak. Arg för att världen är så himla blundande. Ingen vill prova något nytt, ingen vill se saker på nya sätt. Ingen vill det jag vill. Känns det som. Jag vill se och uppleva så många nya saker, jag vill hitta någon som får mig att på riktigt leva. Jag vill hitta någon som jag kan älska att älska. Någon som rycker upp mig och gosar ner mig i soffan med en ny anime, överraskar mig med en Pop!-figur föreställande Maskerade Rosen. Nån att uppleva alla vråer av Närcon med och massa flera event. Någon att upptäcka allt inom BDSM-världen med. Någon som tar med mig ut på pokemonjakt och biomys, nya restauranger, nya smaker...
Att det ska vara så satans svårt.

Jag vill inte hata att älska någon. Som jag förmodligen gör nu. Som är största eneriboven. Jag hatar att jag inte kan släppa in någon annan på samma sätt längre som den där.
Jag hatar att jag inte kan låta bli att le när jag ser den där.
Jag hatar att jag nästan inte kan låta bli att gråta när jag går.
Jag hatar att jag tvingar mig själv att umgås med den där.
Jag hatar att den där har behandlat mig riktigt j*vla illa.
Jag hatar att det påverkar mig hela tiden, i varje tanke.
Jag hatar att leva med det.
Jag hatar att den där fortfarande finns i mitt liv.
Jag hatar att jag inte kan förmå mig att stänga dörren.
Jag hatar att han inte fattar att han ska göra ALLT för mig
Jag hatar att jag ändå efter allt fortfarande är snäll mot den där.
Den där j*veln.

Jag hatar att du får mig att hata kärleken. Kärleken som jag levde för, som jag älskade.

Usch vilket inlägg.
Exploderar med negativ energi.

Jag försöker hitta små ljusglimtar i vardagen. Försöker hitta nya vänner. Försöker utforska mig själv. Försöker för glatta livet.